Jag föddes den 20 juli 1967 på Hudiksvalls BB. Hudiksvall – Hälsinglands största tätort med ca 15.000 invånare. Staden grundades 1582 av Johan III. Säkert har ni hört talas om ”Glada-Hudik”, det var ett uttryck som myntades under 1800-talets sista hälft till följd av träpatronernas livliga fester och stadens stora sällskapsliv. Det var där jag växte upp, i Glada-Hudik. En vacker liten stad belägen vid havet, 30 mil norr om Stockholm, med de karakteristiska sjöbodarna nere vid Möljen. En fantastisk stad att växa upp i. Där fanns trygghet, bra vänner, en stor, härlig släkt och närhet till allt.

Jag gillade idrott och testade handboll, badminton och friidrott, men framförallt älskade jag teater. Mina skådespelardrömmar föddes tidigt och jag delade dem med mina bästa vänner Maria och Pethra. Vi var alla tre med i teatergruppen ”Slingerbultarna” och uppträdde med revyer varje år på Hudiksvallsteatern.

Det var också den drömmen som gjorde att jag så småningom lämnade Hudiksvall. Men även om jag flyttade från Hudiksvall så lämnar jag det aldrig. Rötterna finns alltid där, precis som minnena och tacksamheten över allt jag fick med mig från min trygga, lilla hemstad.

De där första åren i huvudstaden var förstås häftiga, men varje sommar och jul var jag tillbaka i tryggheten. Jag tillbringade somrarna med kompisar ute på Malnbaden eller i Lakbäck där pappa har stuga, och runt jul på stadshotellet.

Jag åker fortfarande ofta till Hudik – även om jag inte hänger lika mycket på stadshotellet. Nu är det mer för julkonserter i Hudiksvallskyrkan eller bara för att hälsa på släkten och njuta av lugnet och mammas goda mat.

1998 föddes Maja. Då förstod jag vad djup och villkorslös kärlek är. Hon är och kommer alltid att vara den viktigaste i mitt liv. Jag har fått mycket egen tid med Maja, vi har rest över hela världen och upplevt så oerhört mycket tillsammans. Vi har byggt upp en väldigt fin och nära relation med mycket kärlek, respekt och värme. Jag är tacksam för varje stund.

2004 vandrade jag närmare åttio mil i norra Spanien, på pilgrimsleden som går till Santiago de Compostela. Jag fick det i uppdrag av min vän författaren Paulo Coelho. Jag skulle göra vandringen på egen hand och tyckte till en början att det kändes läskigt och osäkert. Men efteråt inser jag att det var just det som ledde till att vandringen blev så betydelsefull, det fanns ingen jag kunde gömma mig bakom eller prata bort mina tankar med. Det var bara jag. Vilket gav mig möjlighet att verkligen möta mig själv på ett sätt som jag inte gjort sedan jag var barn. Vandringen blev en milstolpe och en vändpunkt i mitt liv. Fram till dess hade allt rullat på av bara farten. Jag hade inte tagit mig tid att stanna upp och reflektera över vad jag ville med mitt liv. Efter det förändrades något inom mig och nya drömmar och behov väcktes till liv.

Ett behov som tillfredsställdes i mitt skrivande. Sedan 2005 har det blivit sju böcker. (uppdaterat 2016) Och min första roman ”En kvinnas resa” är baserad på min egen pilgrimsvandring.

Idag varvar jag mitt skrivande med tv-jobb, en perfekt kombination. Efter att ha suttit ensam och skrivit under en period är det härligt att få komma ut och jobba tillsammans med andra människor. Jag finner en mycket bra balans i de kontrasterna.