På besök hos Danifolket i Baliemdalen: Dansar och sjunger med kvinnorna som har sett till att jag fått en vacker huvudbonad av hönsfjädrar på huvudet. 
Välkomstkramar och pussar av hövdingen. 
En 370 år gammal hövding, och en betydelsefull sådan, det var minsann inte vem som helst som fick bli mumie. Han lät sig mumifieras för att kunna fortsätta att vaka över sitt folk. Mumifieringsprocessen går till så att man binder ihop den döda kroppen i fosterställning och röker den över elden. 
Danimän festprydda med fjädrar från bl a paradisfåglar, dekorationen runt halsen är gjord av små snäckskal. Näsdekorationen av svinbetar. Och det ståtliga penisfodralet, Kotekan, har en tjusig toffs hos mannen närmast i bild. 
”Det ringer det ringer, skynda dig att svara, säg vem kan det vara”. Plötsligt möts det uråldriga med det moderna. Men jag ser det hela tiden. Uppblandningen av två världar och snart har det moderna tagit över även här. Kanske vissa svåråtkomliga stammar fortfarande lever kvar i gamla traditioner. Men här börjar saker förändras, man är nyfiken på det moderna och man börjar förstå att turism är ett sätt att tjäna pengar. 
Jag visade bilder i min telefon för Alex, jag såg hur han kisade och misstänkte att han såg dåligt. Jag erbjöd honom att prova mina glasögon, de funkade jättebra. Hade så gärna gett honom dem om jag inte behövt dem själv.
Kosten består till stora delar av sötpotatis och matiga gröna växter, typ sallad, och vid festliga tillfällen gris. Grisar är hårdvaluta och väldigt dyra. Många grisar innebär hög status. När vi var där förbereddes en festmåltid. Maten tillagas i en kokgrop. Lager på lager lägger man sötpotatis, grön sallad, heta stenar och slutligen griskött, ytterligare heta stenar och så gräs. Man binder ihop allt så att det blir stadigt och stabilt. Så ångkokas allt i en stor rykande gräshög i ungefär en timme.
Vi tar oss från en inspelningsplats till en annan och jag delar baksäte med Danimannen, Marius. Jag har absolut aldrig suttit i baksätet på en bil med en naken man med penisfodral och jag är tveksam till att det kommer att hända igen 🙂 
En arbetsdag i bergen. Vi ska samla salt och mineraler ut en källa i bergen, man använder bananträdets stam, river i bitar och dränker i vattnet, sedan äter man det för att få in sig salt och mineraler. Vi vandrar rakt uppför i en timme, det är varm och fuktigt och vi har en hel del kamerautrustning att släpa med oss. Vi samarbetar och har kul. Allt känns naturligt även om vi kommer från helt olika världar och kulturer. Och efter ett tag känns det inte alls konstigt att kvinnorna är halvnakna och männen bär penisfodral. 
Wah wah wah – en hälsningsfras hos Danifolket som betyder något i still med – håll, hej, allt är okej, allt bra osv. Jag, Marius och vår tolk Thierry Robinet, tar oss från en inspelningsplats till en annan.
Kvinnorna sjunger och dansar, de har smyckat och målat sig med lera inför grisfesten som snart börjar. Grisar är hårdvaluta. Det är bara vid högtidliga tillfällen som man slaktar och äter en gris.
Danimännen visar upp en stamstrid för oss. Stamstrider förekommer inte längre. De kunde ofta vara väldigt blodiga. Det här är slutet på striden. Segerdans.
