Hos Korowaifolket och Sendekklanen med min vän Saforu. Vi fick snabbt en väldigt fin kontakt. Saforu vill lära mig massor. Han pekar på saker, säger namnet, och jag säger efter. Han skrattar när det blir fel, rättar mig och är en väldigt noggrann och tålmodig lärare. Han kommunicerar med hela kroppen. Med Saforu behövs ingen tolk. Ord jag minns är Manop, som betyder bra och även kan användas som hälsningsfras. Nangi – vän. Sama sama – tillsammans.
Saforus energi smittar av sig. Han pratar, skrattar och sjunger om vartannat. Sången ekar hela tiden, högt och tydligt, i djungeln hos Korowaifolket, framförallt när de arbetar. Det är väldigt vackert. Jag sjunger med så gott jag kan. ”Manop” (bra) säger Saforu, och ger tumme upp. Av alla möten under det här äventyret så var mötet med Saforu det jag kommer att minnas starkast. 
Tillsammans med några Korowaikvinnor i ett hus som ”bara” är 10 meter upp. Några hus är på marken. Vissa, som det här, är 10 meter upp. Och sedan finns det hus högst upp i trädtopparna, runt 40 meter upp. Kvinnorna jobbar, de flätar nätkassar/väskor som de bär med sig hela tiden och använder till allt möjligt – samla mat i form av insekter, bära sina spädbarn, eller annat, men väskorna är med hela tiden. De bär den över huvudet och så hänger den ner över ryggen. De tycker om att prata. De undrar över mitt liv, jag visar bilder på min dotter. Jag försöker förklara hur jag bor och lever men jag ser att de inte riktigt förstår. Deras vardag handlar om överlevnad, om att samla och tillaga mat, ta hand om barn och hjälpa männen i arbetet. De lever helt av vad naturen har att ge utan några som helst moderniteter. Ingen elektricitet eller rinnande vatten. Deras verktyg är av bambu eller djurben. Det är två helt skilda världar men kontakten finns där. Vi skrattar, håller varandras händer och kramas. Det är som om vi når en förståelse bortom olikheter. 
På väg med Saforu och grabbarna upp till toppen av trädet. Huset ligger 40 meter upp. Inte en enda spik eller skruv hittar du i det här bygget. Allt är flätat och bundet samman och det känns verkligen oerhört stabilt. Stadiga stegar går upp, upp, upp, mot toppen av trädet. 
Saforu pratar och pekar ut över trädtopparna och jag föreställer mig att han säger att ”allt det här är mitt”. Sedan sjunger vi för full hals! Först Saforu och sedan jag. Jag tar i av mina lungors fulla kraft och känner mig som Ronja Rövardotter när hon ylar sitt vårskrik. Det är en njutning att stå däruppe och se solen gå ner bakom träden, ljungel kokar av liv och fåglarna och insekterna tävlar om att överrösta mig och Saforu i vår sång. 
Middagen är serverad! Stora, feta, vita larver som plockas ur Sago palmen. Det är en delikatess. De grillas en stund i palmblad på elden. Det tog emot att äta dem, ska erkännas, men det var inte riktigt läge att tacka nej till deras delikatess. Jag lindade in den i sagobröd och då gick det lite lättare. Sago är ett palmträd vars innandöme/stock man finhackar. Det blir nästan som ett mjöl som man sedan grillar i palmblad på elden. Det smakar lite som pinnbröd, eller osaltat pizzabröd. Så med hjälp av det slank larven ner lite lättare, även om det var obehagligt när huvudet knastrade mellan tänderna. Men väldigt proteinrikt. Framtidens kost 🙂
Saforu med sin hund på jakt ute i djungeln. 
Det första jag möttes av när jag kom in i djungeln till Korowaifolket, var sången från Safuro och hans män. De bygger ett hus. dialogen, visslingarna och sången ekar vackert ut genom djungeln, det var verkligen andäktigt att mötas av det. Jag satt tyst länge och bara tog in denna mäktiga och unika stund. Jag var hänförd, och det är jag fortfarande. Vissa stunder i livet glömmer man aldrig.
Tidig morgon. En ny arbetsdag tar sin början. Snart står huset klart.
De avlånga pirogerna tog oss varje morgon nerför floden, till Korowaifolket och Sendekklanen. Här är jag tillsammans med producenten Jean-Pierre Morel och fotograf Patrick Vanecloo.
